Förändring
Förändring är egentligen livets gåva. Men förändring kan ofta betyda osäkerhet i våra liv. Förmågan att medvetet leva i osäkerhet är inget vi kan arbeta oss fram till utan något vi behöver öppna oss för. Det kräver villighet och tillit. Stillhet och meditation kan vara till stor hjälp. Att få närma sig stillhetens hav och upptäcka att allt detta är man själv. Det kan upplösa ängslan och oro, öppna för hoppfullhet och helande eller helt enkelt öppna för framtiden NU. Då kan rädslan för det okända omvandlas till upplevelsen av kärlekens frihet.
Från födelse till död består livet av många
olika faser. Övergången från en fas till en annan
är en slags kris i sig. Hur lätt är det att bli
tonåring? Att bli förälder för första
gången? Att skiljas? När barnen flyttar ut? När det
är slut på arbetslivet? Varje gång måste man
på sätt och vis släppa taget om något för
att ge plats åt det nya. All utveckling kostar något kan
man säga.
Somliga kallar kriserna för de små dödarna.
Åldrandet är ingen enkel process. Samhällsattityden
hjälper oss heller inte eftersom vi närmast förväntas producera,
konsumera och försvinna. (som ngn cyniskt men rätt träffsäkert sagt)
Ändå är åldrandet fullkomligt naturligt. Kroppen säger ifrån. Det blir
svårare att göra det vi brukade. Ibland tror omgivningen att
de mentala färdigheterna tacklar av samtidigt även om det inte
alls är så. Men vi kan också hämmas av att inte
vara lika klara i tanke och minne som tidigare. Somliga av oss går
delvis in i dimman. Vår sociala status förändras med
decenniernas gång och när fler och fler av vännerna
försvinner blir vi också vanligen allt ensammare. Många
av oss hinner bli mycket skröpliga innan livet lämnar oss.
Ändå är det en naturlig utveckling... som bör ses
och bemötas med värdighet, omtanke och respekt. Eller hur?
Vågar du tänka på din ålderdom? (Och då menar jag alltså inte pensionssparandet.) Hur önskar du själv bli behandlad om/när du blir beroende av andra människors hjälp? Hur är ditt eget förhållande till de gamla i din omgivning idag?
(På en kurs hade jag en härlig ung man som sa att döden
och åldrandet inte alls verkade jobbigt, han kunde se sig själv,
rakryggad, brunbränd och senig, när han gick på en strand
i höstvinden i lång tuff rock och slokhatt med en skotsk
vallhund springande bredvid.
Härligt, positivt, grymt, vad du vill
men ... filmbilder och önsketänkande håller inte när vi
drabbas av livets stora förändringar, vad än reklamen säger.
Då är det vår egen innersta verklighet vi får använda
oss av.)
