Kriser
Nej livet är sannerligen inte statiskt och vår
livsutveckling formas rätt sällan enligt de planer vi tror
oss ha. I vår föränderliga, transformerande tid nu på 2000talet kan
det tyckas särskilt tydligt.
Rätt som det är kan allt vändas upp och ner i
tillvaron. Det bjuds nya erfarenheter som vi inte önskar. Vi
kan förlora arbetet, bli övergivna, mista en familjemedlem,
få vetskap om en svår sjukdom eller tvingas i exil för
att överleva. Det händer att katastrofen är av stora
mått och blir väl synlig men det kan även hända
att ens liv störtar samman liksom i tysthet medan livet i
omvärlden fortgår som om inget hänt.
Livet är ett mysterium.
Vi kan välja att se det som totalt slumpartat och meningslöst
men vi har också möjligheten att ge det mening.
Jag vet inte hur du upplever kriser men själv har jag genom livet
upplevt det som en stor hjälp att ha tillit till att alla
erfarenheter hjälper mig växa. Egna allvarliga sjukdomar, sjukdom
hos mina närmaste och andra svåra omständigheter med
osäkerhet i mitt liv hör alla dit.
Under hela mitt vuxna liv har jag varit verksam med själsligt
arbete och sett hur stor skillnad det är när vi konfronterar
våra rädslor för oundviklig förändring av livet.
Bara att våga tänka tanken eller tala med någon
om vad livet egentligen är kan betyda oerhört mycket. Vi blir
inte befriade från våra rädslor men vi kan bli starkare. Det hjälper oss att få kontakt med den där innersta
livskraften som trots allt finns. Förträngningar av olika slag tar mycket av vår energi som
behövs till annat. Det blir särskilt tydligt i kriser.
Jag tycker livet är fantastiskt, underbart och spännande men inte enkelt.
Somliga människor kan uppleva sig "drabbade". Men även i
svåra
stunder har man möjligheten att jämföra sig med andras liv, det kan
ge distans även i djupt mörker att inse att många har det mycket
värre, jag vet av erfarenhet. Fast det går ju egentligen inte att jämföra upplevelser.
Livet blir visserligen enklare med åren och
livserfarenheterna men utmaningarna blir också annorlunda. Vår
tid är både komplex, osäker och otroligt intensiv och blir
på så sätt mer och mer krävande.
Men livet är
faktiskt heller inte svårare än jag gör det. Ingen annan
än jag själv kan ju bestämma, eller ha ansvar för, hur
jag ska hantera det som händer. Det gör mig på sätt och
vis till medskapare av mitt liv och det kan ge mig styrka även i det
djupaste mörker. Men jag behöver påminna mig om det
väldigt ofta så det inte försvinner ur mitt medvetande.
(Många vet allt det här men få
lever det just på grund av den här "glömskan".)
