Kanalisering
Somliga medier tycks kommunicera med väsen som har stor kunskap om livet och universum. Budskapen kan då komma i kanaliserad form d.v.s. mediet blir en direktkanal och inte bara en mellanhand. Andliga rörelser har uppstått ur dessa kanaliseringar och vissa medier har t.o.m. blivit föremål för kulter.
Kanalisering anses ske genom att mediet "överskuggas" av en annan personlighet och ofta går in i lättare eller djupare trans för kommunikationen. Ibland påverkas hela personligheten.
En av de mest kända kanaliseringarna är "Course in Miracles" från 60-talet av Helen Cohn Schucman,
nu även översatt till svenska.
Den som tydligt inspirerat dagens
nyandlighet genom sina kanaliseringar är Alice Bailey (1880-1949) med "Tibetanen" i
den teosofiska traditionen.
Det finns ett oändligt urval av
kanaliseringar från 1900-talet, t.ex. Jane Roberts med "Seth",
Eileen Caddy från Findhorn, Maurice Barbanell med "Silver
Birch" som startade redan på 30-talet, svensken Sture Johansson
med "Ambres" och Jach Pursel med "Lazaris" för att
ta några. Hit hör också på visst
sätt det engelska röstmediet Leslie Flint.
Vid mediala budskap och kanalisering uppstår naturligtvis frågorna vem eller vad som ger informationen och vid röstfenomen (en fullt hörbar röst, eller flera röster, som bevisligen inte tycks kunna komma från mediet eller annan levande person) naturligtvis även hur det kan fungera. Vad är egentligen den "voicebox" som mediet där säger sig använda?
Vi kan alla tycka, tro eller "veta" på vårt eget
sätt. Men det riktigt intressanta är att våga gå
bortom utsagor i religioner, esoteriska läror och spiritualistiska
rörelsers påståenden till större och vidare infallsvinklar. Personligen
tycker jag det är sorgligt att möta människor som "vet precis hur allt
egentligen är" inom dessa områden då de läst in sig på en viss
tradition eller enbart utgår ifrån sina egna erfarenheter.
Om det finns en mening med vår tids "expansion" av medvetandet kan den väl knappast vara att vi bara ska halka in på nya färdigformulerade trossatser och snabbt byta gamla sanningar mot nya. Var är då de öppna dörrarna och utvecklingen?
Öppenhet tycks vara den stora utmaningen för oss och den bygger på personlig mognad och självtillit. Det kräver mycket mod att våga "stå för sig själv utan säkerhetslina eller fallskärm", det vill säga att varken luta sig mot färdiga åskådningar inom olika rörelser eller generaliserande skeptisk kritik. Att våga säga "det här har jag upplevt/ hört/ läst - mer vet jag inte" kräver sin man/kvinna.
Vad är medvetandet, vad är en personlighet, vad är en människa, vad är döden? Det är betydligt viktigare att verkligen våga ha frågorna än att tro sig ha svaren!
Upp